Att vara introvert, lida av ångest, oro och depression.
Kategori: Diskuterat, Vardag i text
Det som syns på ytan berättar ingenting om vad som finns under ytan.
Alla har vi någon gång blivit drabbad av ångest eller blivit deprimerade någon gång under livet. Också av olika anledningar, som destruktiva förhållande, livförhållande och livssituationer, något som hänt. För mig har lite av allt ihop drabbat mig och har därför tagit hårt på mitt mående. Det som är intressant gällande psykisk ohälsa är att det kan synas på ytan, eller så syns den inte alls. Kanske vet du inte alls vad som gömmer sig bakom ett leende och glittrande ögon? Ett sminkat ansikte vars fasad är uppbyggd för att skydda sig själv mot omvärlden.
Att leva i ett destruktivt förhållande i flera år kan vara förödande och även ändra dig själv som person, precis som jag blev förändrad. Om man lever på ett sätt i flera år och därför blir det ett inlärt beteende som du lever efter. Och efter att ha left på ett sett i många år blev jag en tillsluten person. Jag har alltid varit introvert men på grund av min livssituaion blev det av det extrema. Jag älskar att vara hemma, en myskväll hemma med familj är vad jag föredrar, att gå med hunden, pyssla eller liknande. Sociala sammanhang kan tömma mig på energi och jag blir totalt utmattad. Att vara introvert är inget ovanligt, det är inte någon dålig egenskap heller. Jag kan dock uppskatta att umgås med människor, men de ska helst vara dom jag känner och som jag känner trygghet till. Introverta har oftast få men djupa vänskaper, vilket stämmer bra in på mig. Att träffa nya människor eller lära känna ett gäng nya människor kan vara extremt jobbigt, sen beror det också på individen i sig, öppna, trevliga människor som har lätt för att prata har jag enklare att umgås med då har jag lättare att öppna mig och visa mitt rätta jag. Slutna människor som har svårt för att prata funkar jag inte alls ihop med. Även som stora fester och nätverkträffar är inte riktigt min grej, vilket är en typisk grej för introverta personligheter. Jag uppskattar hellre en middag med nära och kära där alla kan komma till tals, helst komma in på djupare samtal som är givande. Ju färre desto bättre. Jag uppskattar hellre djupa, meningsfulla samtal, kallprat kan jag uppfatta som nonsen, onödigt eller bli uttråkad eller rent ut sagt rast lös av. Detta är aldrig något personligt, utan bara ett sätt som jag är på.
Att leva i ett destruktivt förhållande i flera år kan vara förödande och även ändra dig själv som person, precis som jag blev förändrad. Om man lever på ett sätt i flera år och därför blir det ett inlärt beteende som du lever efter. Och efter att ha left på ett sett i många år blev jag en tillsluten person. Jag har alltid varit introvert men på grund av min livssituaion blev det av det extrema. Jag älskar att vara hemma, en myskväll hemma med familj är vad jag föredrar, att gå med hunden, pyssla eller liknande. Sociala sammanhang kan tömma mig på energi och jag blir totalt utmattad. Att vara introvert är inget ovanligt, det är inte någon dålig egenskap heller. Jag kan dock uppskatta att umgås med människor, men de ska helst vara dom jag känner och som jag känner trygghet till. Introverta har oftast få men djupa vänskaper, vilket stämmer bra in på mig. Att träffa nya människor eller lära känna ett gäng nya människor kan vara extremt jobbigt, sen beror det också på individen i sig, öppna, trevliga människor som har lätt för att prata har jag enklare att umgås med då har jag lättare att öppna mig och visa mitt rätta jag. Slutna människor som har svårt för att prata funkar jag inte alls ihop med. Även som stora fester och nätverkträffar är inte riktigt min grej, vilket är en typisk grej för introverta personligheter. Jag uppskattar hellre en middag med nära och kära där alla kan komma till tals, helst komma in på djupare samtal som är givande. Ju färre desto bättre. Jag uppskattar hellre djupa, meningsfulla samtal, kallprat kan jag uppfatta som nonsen, onödigt eller bli uttråkad eller rent ut sagt rast lös av. Detta är aldrig något personligt, utan bara ett sätt som jag är på.
Hur som helst så försöker jag utveckla mig som person, att komma över mina inlärda beteenden och växa som person. Att försöka avslägsna en spärr som finns inom mig. Jag och maken har en fantastisk kommunikation och vi kan prata om allt, nästan. Trots våran utomordentliga kommunikation så verkar jag ha en spärr, som sagt. Jag blir sluten och i vissa fall har jag svårt för att prata. Istället stänger jag allt innne och säger inget. Detta gör att dels att min make får svårt att nå mig, eller kunna veta vad som är fel, och att jag själv stänger inne en massa känslor och tankar som jag inte vet hur jag ska få ur mig. En jobbig process minst sagt. Men jag jobbar med den. Förut sa jag knappt något till någon. Där emot har min tillflygt ofta blivit i text. Detta är också ett typiskt drag av en introvert personlighet. Det är som att jag känner mig säker och trygg bakom tangentbordet eller med pennan i min hand. Det talade ordet är kanske inte min arena men det skrivna är däremot min estrad.Därför har också bloggen blivit en fristad bland annat. I text har jag inte samma spärr och jag kan uttrycka mig på ett helt annat sätt. Detta sättet har varit det enda rätta för mig och det är det än idag. Jag kommer aldrig sluta använda det skrivna orden, eftersom det är ett sätt som funkar för mig.
Idag kan jag med handen på hjärtat säga att jag är lycklig, genuint lycklig men jag lider fortfarande av djup ångest, oro och i värsta fall depression i dom svåraste perioderna. Vi kämpar på. Den enda skillnaden idag är att det inte direkt finns någon större anledning för mig att bli djupt deprimerad eller få djupa ångest tankar eller stark oro. Så klart finns det vardagliga saker som spelar in, som det allra privataste stunderna, barnens hälsa, bortgångar, motgångar, ekonomi och så vidare. Men jag tror att min ångest och oro grundar sig i att jag är livrädd att hamna i samma sinnesstäming som när jag levde i ett destruktivt förhållande. Ett förhållande som jag näst in till grät i dagligen. Jag mådde fruktansvärt dåligt och led av självmordstankar och fick även ett självskadebeteende för att dämpa den inre smärtan. Jag var på en grymt dålig plats mental och, även om jag är världens lyckligaste idag så finns ändå rädslan att jag ska hamna i samma sketna ställe som jag en gång var i. Men jag försöker jobba mig uppåt, framåt, positivitet och försöka göra det bästa av situationen.
Jag har haft tunga och svåra graviditetet och mått grymt dåligt psykiskt och mentalt men också fysiskt, vilket gjort hela händelsen värre. Det var vid min sista graviditet som jag nådde bristningspunkten och jag stirra upp i taket flera dagar. Ett besök på akuta psyk och sen var det igång. Jag fick gå hos en psykolog genom MVC men det var varken till hjälp eller speciellt givande. Jag har aldrig öppnat mig för något på detta viset. Jag har aldrig tidigare haft kontakt med kurator eller psykolog. Jag slutade gå dit. Började må bättre. Men jag lbev drabbad av svåra magsmärtor och krampanfall, som visade sig vara magkatarr pga stress och ångest. Jag drabbades av fler yrsel anfall och blev ofta sängliggandes. Min migrän blev värre. Jag var mer eller mindre sjuk var och varannan vecka i 1½ år och i höstas (2018) fick jag nog. Efter missfall sökte jag vård genom hälsocentral till psykochsociala teamet. Jag bestämde mig för att sluta med godis och socker, lägga om matvanor och kosten, försöka promenera, motionera och träna. Efter nyår tog det fart på riktigt och jag har blivit av med 4 kilo. Det blir en extrrem egoboost, men trots detta så blev jag ändå sjuk, fick magsmärtor, yrsel, migrän. Jag mådde dåligt psykiskt och fick dippar i min mentala hälsa. Ångest och depression.Fick en tid hos en psykolog inom psykiatrin och jag fick ett sådant taskigt bemötande. Jag hade sminkat mig inför besöket, promenerade dit i och med att jag börjat motionera. Tog mig 30 min. Jag möts sen av en stor medelålders man, vi satt oss på hans rum och samtalet börjades med att fråga vad jag ville ha hjälp med. Detta är då andra gången (tredje bortsett från akuta psyk) jag får prata med någon om mitt mående. Jag berättar om uppväxt och olika händelser som satt spår i min själv. Han börjar tidigt ifrågasätta mig. Han påpekade också att man ska tydligen må så pass dåligt psykiskt att man inte ens orkar komma dit, och eftersom jag dels tagit mig dit, sen orkat sminka mig och klä mig anständigt fick mig också känna mig ifrågasatt och det är här jag tänker på min första fras, Det som syns på ytan berättar ingenting om vad som finns under ytan. Jag blev illa till mods och kände för att springa där ifrån. Även om jag berättade om djupa saker så kändes det som att han inte ville lyssna. Att jag lidit av självmordstankar en gång i tiden verkar vara helt normalt och han sa ''Det är så livet kan vara'' och rycker på axlarna. Kvällen innan pratade jag med min make angånde detta möte, jag kände mig nervös och ville inte riktigt gå dit. Det kändes sådär. Men att jag ändå skulle satsa på att gå dit, både jag och min make vill ta tag i mitt mående och få en rätsida på det. Men så slutade det så här. När jag väl var klar hos min psykolog rusade jag ut, ringde min make och var djupt besviken. Efter mitt samtal med honom grät jag på vägen hem. Jag mådde ännu sämre än innan. Inte för att jag pratat om saker som var jobbiga utan för att jag fick ett taskigt bemötande och att jag inte kände mig trodd. Det kändes som att jag behövde hävda mig och förklara varför jag har rätt till stöd och hjälp på grund mitt mående, men bkev nekad.
Efter det så tog jag i kontakt med en privat psykolog och det kändes både och, jobbigt men bra. Mest bra eftersom jag hört mycket bra om psykologen. Och efter mitt första möte med henne ville jag nästan gråta av lättnad. Det var som en sten lyft från mina axlar. Jag fick mycket saker förklarat för mig och det var en stor ''jaha'' upplevelse. Fick också förklarat för mig att jag har ångest, mer djuå ångest och oro än deprission som jag tidigare trott. Min yrsel är en orsak av min ångest, lika så mina magsmärtor samt migrän. Det finns mycket som påverkar mitt mående, men kanske finns det ett slut på min hälsa och psykiska ohälsa och snart börja må bättre?
Kanske skulle vi lära känna oss bättre om vi visste vilken personlighet vi är och varför vi är som vi är? Skulle dom i ens närhet ha mer förståelse då? Eller hysa mer respekt eller kunna acceptera att man är den man är?
Testa dig själv: Är du extrovert eller introvert?
Idag kan jag med handen på hjärtat säga att jag är lycklig, genuint lycklig men jag lider fortfarande av djup ångest, oro och i värsta fall depression i dom svåraste perioderna. Vi kämpar på. Den enda skillnaden idag är att det inte direkt finns någon större anledning för mig att bli djupt deprimerad eller få djupa ångest tankar eller stark oro. Så klart finns det vardagliga saker som spelar in, som det allra privataste stunderna, barnens hälsa, bortgångar, motgångar, ekonomi och så vidare. Men jag tror att min ångest och oro grundar sig i att jag är livrädd att hamna i samma sinnesstäming som när jag levde i ett destruktivt förhållande. Ett förhållande som jag näst in till grät i dagligen. Jag mådde fruktansvärt dåligt och led av självmordstankar och fick även ett självskadebeteende för att dämpa den inre smärtan. Jag var på en grymt dålig plats mental och, även om jag är världens lyckligaste idag så finns ändå rädslan att jag ska hamna i samma sketna ställe som jag en gång var i. Men jag försöker jobba mig uppåt, framåt, positivitet och försöka göra det bästa av situationen.
Jag har haft tunga och svåra graviditetet och mått grymt dåligt psykiskt och mentalt men också fysiskt, vilket gjort hela händelsen värre. Det var vid min sista graviditet som jag nådde bristningspunkten och jag stirra upp i taket flera dagar. Ett besök på akuta psyk och sen var det igång. Jag fick gå hos en psykolog genom MVC men det var varken till hjälp eller speciellt givande. Jag har aldrig öppnat mig för något på detta viset. Jag har aldrig tidigare haft kontakt med kurator eller psykolog. Jag slutade gå dit. Började må bättre. Men jag lbev drabbad av svåra magsmärtor och krampanfall, som visade sig vara magkatarr pga stress och ångest. Jag drabbades av fler yrsel anfall och blev ofta sängliggandes. Min migrän blev värre. Jag var mer eller mindre sjuk var och varannan vecka i 1½ år och i höstas (2018) fick jag nog. Efter missfall sökte jag vård genom hälsocentral till psykochsociala teamet. Jag bestämde mig för att sluta med godis och socker, lägga om matvanor och kosten, försöka promenera, motionera och träna. Efter nyår tog det fart på riktigt och jag har blivit av med 4 kilo. Det blir en extrrem egoboost, men trots detta så blev jag ändå sjuk, fick magsmärtor, yrsel, migrän. Jag mådde dåligt psykiskt och fick dippar i min mentala hälsa. Ångest och depression.Fick en tid hos en psykolog inom psykiatrin och jag fick ett sådant taskigt bemötande. Jag hade sminkat mig inför besöket, promenerade dit i och med att jag börjat motionera. Tog mig 30 min. Jag möts sen av en stor medelålders man, vi satt oss på hans rum och samtalet börjades med att fråga vad jag ville ha hjälp med. Detta är då andra gången (tredje bortsett från akuta psyk) jag får prata med någon om mitt mående. Jag berättar om uppväxt och olika händelser som satt spår i min själv. Han börjar tidigt ifrågasätta mig. Han påpekade också att man ska tydligen må så pass dåligt psykiskt att man inte ens orkar komma dit, och eftersom jag dels tagit mig dit, sen orkat sminka mig och klä mig anständigt fick mig också känna mig ifrågasatt och det är här jag tänker på min första fras, Det som syns på ytan berättar ingenting om vad som finns under ytan. Jag blev illa till mods och kände för att springa där ifrån. Även om jag berättade om djupa saker så kändes det som att han inte ville lyssna. Att jag lidit av självmordstankar en gång i tiden verkar vara helt normalt och han sa ''Det är så livet kan vara'' och rycker på axlarna. Kvällen innan pratade jag med min make angånde detta möte, jag kände mig nervös och ville inte riktigt gå dit. Det kändes sådär. Men att jag ändå skulle satsa på att gå dit, både jag och min make vill ta tag i mitt mående och få en rätsida på det. Men så slutade det så här. När jag väl var klar hos min psykolog rusade jag ut, ringde min make och var djupt besviken. Efter mitt samtal med honom grät jag på vägen hem. Jag mådde ännu sämre än innan. Inte för att jag pratat om saker som var jobbiga utan för att jag fick ett taskigt bemötande och att jag inte kände mig trodd. Det kändes som att jag behövde hävda mig och förklara varför jag har rätt till stöd och hjälp på grund mitt mående, men bkev nekad.
Efter det så tog jag i kontakt med en privat psykolog och det kändes både och, jobbigt men bra. Mest bra eftersom jag hört mycket bra om psykologen. Och efter mitt första möte med henne ville jag nästan gråta av lättnad. Det var som en sten lyft från mina axlar. Jag fick mycket saker förklarat för mig och det var en stor ''jaha'' upplevelse. Fick också förklarat för mig att jag har ångest, mer djuå ångest och oro än deprission som jag tidigare trott. Min yrsel är en orsak av min ångest, lika så mina magsmärtor samt migrän. Det finns mycket som påverkar mitt mående, men kanske finns det ett slut på min hälsa och psykiska ohälsa och snart börja må bättre?
Kanske skulle vi lära känna oss bättre om vi visste vilken personlighet vi är och varför vi är som vi är? Skulle dom i ens närhet ha mer förståelse då? Eller hysa mer respekt eller kunna acceptera att man är den man är?
Testa dig själv: Är du extrovert eller introvert?
